Poetry signed by Tove
Tiden läker inga sår
Den som legat längst in i garderoben
Dit där jag kunnat gömma den i mörkret
Mitt liv som jag levde
Alla timmar av smärta och ren kärlek i en enda sluten cirkel
Mitt levebröd, mitt mående
och min sköra dröm hängdes i en lös tråd
vars fästen sakta löstes upp
Att förlora sin enda förälskelse, sitt eget lilla kärleksbarn
på grund av enbart sig själv
År en sorg som är svår att någonsin släppa
Jag satt med en skakande rädsla
Med min historia ömt i min hand
En början på att rensa i liken
som jag begravt så djupt att de har varit omöjliga att nå
Jag har inte glömt,
för att tiden skulle läka sår som är så djupa är orimligt.
Allt rann i det ögonblicket ur mig i en enda uppenbarelse av tårar
Jag kan inte känna något mer än otröstlig sorg
Jag såg mitt kärleksbarn dö i min egen otrygga famn
Det lilla sköra livet som jag älskat,
gett näring till,
beskyddat med mitt liv
och räddat så många gånger med konstgjordandning
Jag var tvungen att i den stunden släppa mitt hårda grepp
Hur kan man släppa den man älskar mer än livet självt?
Hur kan man ge upp den kampen?
Svika det som bara rakt igenom är gott?
Offra sitt enda barn för att stilla sin destruktiva hunger?
Jag vill aldrig mer känna,
för det gör för jävla ont.
Jag har förlorat allt jag stod för,
allt jag var
och allt jag ville vara.
Men när man kommer till den insikten att man faktiskt offrar allt det,
har man då förlorat eller vunnit?
En balansgång som jag inte vet hur den kommer att sluta
Men med en sanning med mig
Att tiden läker inga sår
Det kommer alltid finnas en ärrad verklighet,
som aldrig läker i tyst flykt
Det enda som kan läka är du
Du är den enda som kan hela allt som gör ont
Du kan skapa den kraft som behövs
Du är stark nog
Glöm aldrig den sanningen
Det är inte tiden,
Det är människan i dig
Den som legat längst in i garderoben
Dit där jag kunnat gömma den i mörkret
Mitt liv som jag levde
Alla timmar av smärta och ren kärlek i en enda sluten cirkel
Mitt levebröd, mitt mående
och min sköra dröm hängdes i en lös tråd
vars fästen sakta löstes upp
Att förlora sin enda förälskelse, sitt eget lilla kärleksbarn
på grund av enbart sig själv
År en sorg som är svår att någonsin släppa
Jag satt med en skakande rädsla
Med min historia ömt i min hand
En början på att rensa i liken
som jag begravt så djupt att de har varit omöjliga att nå
Jag har inte glömt,
för att tiden skulle läka sår som är så djupa är orimligt.
Allt rann i det ögonblicket ur mig i en enda uppenbarelse av tårar
Jag kan inte känna något mer än otröstlig sorg
Jag såg mitt kärleksbarn dö i min egen otrygga famn
Det lilla sköra livet som jag älskat,
gett näring till,
beskyddat med mitt liv
och räddat så många gånger med konstgjordandning
Jag var tvungen att i den stunden släppa mitt hårda grepp
Hur kan man släppa den man älskar mer än livet självt?
Hur kan man ge upp den kampen?
Svika det som bara rakt igenom är gott?
Offra sitt enda barn för att stilla sin destruktiva hunger?
Jag vill aldrig mer känna,
för det gör för jävla ont.
Jag har förlorat allt jag stod för,
allt jag var
och allt jag ville vara.
Men när man kommer till den insikten att man faktiskt offrar allt det,
har man då förlorat eller vunnit?
En balansgång som jag inte vet hur den kommer att sluta
Men med en sanning med mig
Att tiden läker inga sår
Det kommer alltid finnas en ärrad verklighet,
som aldrig läker i tyst flykt
Det enda som kan läka är du
Du är den enda som kan hela allt som gör ont
Du kan skapa den kraft som behövs
Du är stark nog
Glöm aldrig den sanningen
Det är inte tiden,
Det är människan i dig
Kommentarer
Postat av: karin
du är så klok! Puss på dig gumman
Postat av: Tove
Tack hjärtat!
Trackback
