Lotta var namnet och mamma gillade sin hängpelargon=)
Den 6:e februari förändrade mitt liv i ett enda chockartat moment. Nu 2 1/2 månader senare lever jag det liv som jag forslades in i. Men allt ont har alltid något gott med sig. Jag kan inte ens bestämma mig om jag tycker att det var något ont det som hände. Ont var det, men så ont hade jag haft iaf. Jag har under resans gång mött många oförglömliga människor och skapat livslånga vänskapsband med många. Det är få som vet så mkt om mig som människorna på avd. 25 och 26.
Nu ligger jag på den gråa ruggiga mattan i Lottas vardagsrum. För stunden känner jag inget annat än hopp inför framtiden. Min framtidstro växer i hennes sällskap. Jag trodde inte på själsfränder men har ändrat uppfattning. Hon är min själsfrände, min högra sida. När vi två blir en...
Eder T som ska försöka hålla er bättre uppdaterade
PS Grattis mamma! 46-åringen=)
Nämen. det lönade sig visst att kolla in här då och då :D welcome back ;) å va bra att pelargonen passade :*
Vad har hänt?
Tack, ska försöka mig på att skriva lite igen;) btw, Vem är det som frågar? Sen ska jag berätta min lilla historia
