Tove Selberg - Kampen för livet

En dikt jag skrev till mina anhöriga när jag låg på PIVA...

Det var aldrig en fråga om jag ville delta
Det var heller aldrig en fråga om när
Jag fick inte ens välja färg innan spelet var igång
Svart står för ondskan, hatet, mörkret
Vitt för ljusningen, glädjen, hoppet
Jag fick vitt men med tvekan om att svart egentligen borde tilldelats mig
Varken svart eller vitt är ju egenltigen någon färg
Det är precis som det här spelet
Inga nyanser, gråzoner eller regler
Ett smutsigt spel rakt igenom,
som man vinner eller förgörs i
Ni har blivit spelpjäser i ett spel som ni ej valt att delta i
Ni får se en pjäs efter en annan slås ut
Jag lever i tron om att mina förluster bara drabbar mig
Ett spel där jag har kontrollen att hålla er utanför utan att drabbas
Kontrollen att slutet någon gång blir vackert
Att jag i slutänden har räddat er från spelets brutala regler
Så länge ni bara inte tar min hand
Ger mig råd och stöttning
Jag vill inte att ni ska smittas av mitt smutsiga virus
Det virus som en gång fått spelet att starta
Mitt eget virus
Jag vill vinna utan att ni drabbas av mitt brutala bräckliga val av strategi
Men i paniken blir jag förlamad av monstrets genomtänkta drag
Mig lyckas han lura i varje drag
Jag som trodde jag var bra på schack
Men han har överlistat mig
Nu står min kung helt obevakad mitt framför hans brännande ögon
Jag behöver er hjälp mer än någonsin
Tillsammans kan vi överlista min motståndare
Men hur ska jag kunna lita på att ni inte skadas på kuppen?
Om jag förlorar tilltrots,
har jag då skadat er förevigt?

Mamma började tjuta när hon fick dikten... den gäller inte bara min familj utan alla som bryr sig runt omkring mig. När jag stänger er ute är det för att jag vill skydda er, men jag vet att ni skadas mer av att inte få hjälpa mig mot min sjukdom. Det är faktiskt en sjukdom och inte jag. INTE JAG, SJUKDOM. Det är så lätt att bara identifiera sig med min sjukdom och tro att det är jag. Men jag kan bli fri och så också ni.

Kyss,

Tove