Livet är en lång kamp, som jag ska övervinna
Kom just förbi en snubbe med en bibel i handen. Ringde på dörren och frågade om jag brukar läsa bibeln. Nej det är inget jag gör svararde jag. Har du konfirmerats blev nästa fråga. Nej, det har jag inte heller gjort valde att gå ur Svenska kyrkan ist. Trodde det skulle få honom att backa lite, men nejdå. Han sa bara att det aldrig var för sent att läsa bibeln. Han brukar tydligen gå runt varje dag och prata om hur bibeln kan svara på livets stora frågor. Idag handlade det om ekonomi. Haha, blev aldrig av med snubben. Fick tidningen Vakna! och på framsidan står det med stora bokstäver: HUR MAN SLUTAR RÖKA!. Haha, inga planer på att göra det;) Men men han var ju trevlig och om han vill leva sitt liv efter bibelcitat så visst. Men jag vill iaf synda lite i mitt liv:P
Läser gamla dagboksanteckningar och intalar mig själv att jag aldrig vill dit igen.
1/6 2008
44,1 kg
Äter ingenting längre. Det är inte värt ångesten och slitet för att få bort allt. Jag orkar knappt resa mig ur sängen så skolan går åt helvete. Det här är inget liv. Det är en transportsträcka mot döden. Tror inte jag någonsin kommer bli fri. Sitter med tabletterna i min hand men vågar inte svälja.
Efter det rasade det bara från att aldrig ätit mediciner till narkotikaklassad tung medicinering. Från att aldrig varit på ett sjukhus till att tillbringa mer lr mindre 1,5 år inlåst på psyk. Minns kvällen så väl den 6/2-09, första gången jag hamnar på psyk efter panikångestattack, blev jag kvar i 6 veckor den gången. Sen har jag haft inläggningar med bara några dagars intervall innan jag var tillbaka igen. Men nu är jag inne på min 10:e vecka hemma så jag har slagit mitt rekord med råge! Kämpa, kämpa, kämpa!
Eder T
Läser gamla dagboksanteckningar och intalar mig själv att jag aldrig vill dit igen.
1/6 2008
44,1 kg
Äter ingenting längre. Det är inte värt ångesten och slitet för att få bort allt. Jag orkar knappt resa mig ur sängen så skolan går åt helvete. Det här är inget liv. Det är en transportsträcka mot döden. Tror inte jag någonsin kommer bli fri. Sitter med tabletterna i min hand men vågar inte svälja.
Efter det rasade det bara från att aldrig ätit mediciner till narkotikaklassad tung medicinering. Från att aldrig varit på ett sjukhus till att tillbringa mer lr mindre 1,5 år inlåst på psyk. Minns kvällen så väl den 6/2-09, första gången jag hamnar på psyk efter panikångestattack, blev jag kvar i 6 veckor den gången. Sen har jag haft inläggningar med bara några dagars intervall innan jag var tillbaka igen. Men nu är jag inne på min 10:e vecka hemma så jag har slagit mitt rekord med råge! Kämpa, kämpa, kämpa!
Eder T
Kommentarer
Postat av: Karin Isaksson
Det du skrev i dgaboken är verkligen inte ett roligt liv, jag förstår dig!
Du har kommit en riktigt lång bit på vägen och det glädjer mig när jag kan läsa att du ser att du gör framsteg och att de stärker dig. Du är stark Tove och jag beundrar dig! Men alla får vara svaga, man måste vara det ibland. En stor eloge till dig som kan se dina svageheter och våga stärka dem! Jag tror på DIG. DU kommer ta dig ur det här och få tillbaka ett liv fullt med skratt och äventyr, som det var förut. Tro på dig själv, det är viktigast!
Kramar på dig
Postat av: Tove
Tack gumman! Du om någon förstår vilket helvete det är. Men känns skönt att veta att det går att ta sig ur!
Puss
Trackback
