Tove Selberg - Kampen för livet

Iblnd känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket jag kämpar, för det verkar ovsett alltid vara motvind. Har hur många människor runt omkring mig som bryr sig ändå låser jag dörren och kryper under täcket till min egen svarta värld av självhat. I destruktiviteten hittar jag alltid nya sätt att trycka undan smärtan, men inget verkar hjälpa längre. Vill inte att det här ska vara en blog som triggar någon annan med självskadebeteende och ätstörningar därför kommer jag aldrig skriva något mer utförligt om dem. Alla som har den problematiken kan nog aldrig helt komma ifrån tanken att triggas av andras beteenden. För mig kan det vara en trigger att se en sax ligga framme när de mörkaste perioderna sätter in.

Det jag vet är att en dag vänder det och den dagen kommer jag vara tacksam för att jag inte föll för frestelsen. Imorn kanske jag vaknar pigg och redo för nya tag. Imorn kanske det vänder. Det är det jag får sätta hoppet på. För inga självdestruktiva beteenden kommer någonsin göra mig till en lyckligare människa.

Eder T