Tove Selberg - Kampen för livet

Blir så förbannad och ledsen på mig själv=( Varit nere i en depressiv svacka som känts omöjlig att ta sig ur. Jag isolerar mig i min lägenhet, blir nästan apatisk, svarar inte i telefon eller dörren. Orkar inte bry mig om nått. Försummar verkligen mina vänner. Måste försöka reparera det här. Saknar mina vänner och vill inte riskera att förlora dem. Känner mig som en stor fet idiot och vill inte att någon ska ta det personligt. Förlåt mig...

Struntat i medicinerna nu ett tag, jävligt korkat. Men får för mig sånt ibland när saker går för bra. Då blir jag ju verkligen inte knäppare än vad jag redan är(ironi). Men idag ska jag till Pia och försöka få lite struktur. Struntade i gruppen den här veckan och struntat i att svara i telefon fram till igår. Boendestöd har jag inte släppt in på säkert en månad. Bra jobbat Tove(ironi igen). Men men depressionerna brukar varvas av maniska perioder. De är väl inte alltid det rationellaste då jag får för mig skumma grejer, men fattar inte konsekvenserna förrän senare och mår inte lika skit just då.

Nog om mig... Lill killen har vuxit till sig rejält. Han är 2v gammal nu och ser precis ut som sin mor. Det där lät som jag hade gått och fött barn, haha;) Pratar såklart om kattungen. Han har öppnat ögonen helt nu och snart kommer mamma Annica få det tufft med barnuppfostran. Lill killen kommer få det tufft också då hennes uppfostringsmedtoder är brutala! Mina två ögonstenar som gjort att jag inte drunknat trots att jag varit under ytan. Man skulle kunna säga att dom ger mig hjärt och lungräddning när jag inte orkar andas själv. Eller gälar att andas med när jag befinner mig fastkedjad på botten av de djupaste hav om man så vill;) Gillar att leka med ord, men nu får det va nog.

Eder T