Tove Selberg - Kampen för livet

Jag måste tipsa er om min vän Sara's blogg, http://ekiiis.blogg.se/. Idag skrev hon ett väldigt bra inlägg om varför man inte ska börja kräkas. Jag kan inte annat än hålla med. Det är absolut inget att glorifiera. Inte någonstans. Jag hatar när människor gör det. Och låter det verka som det är ett sunt aktivt val man väljer att skaffa sig en ätstörning.

För min egen del började det med att jag som anorektiker blev i tvingad en apelsin en dag och fick panik, låter jättetöntigt idag. Kommer ihåg stunden så väl för det kändes som världens rasade, som att allt var så okontrollerat. Jag vet hur jag satt i mitt badrum i min lilla studentlägenhet i Sthlm, skakade och grät. Jag fick då för mig att "testa" att kräkas. Det var för det första skitsvårt för mig i början att få upp något överhuvudtaget. Tyvärr om man gör det en gång så blir man besatt att göra det igen. Tillslut lärde jag mig ordentligt, vilket jag för mitt liv önskar ha ogjort. Hetsätningarna efterföljde i takt med att jag lärde mig kräkas. Helt plötsligt öppnades ett nytt helvete. Och för den som tror att det bara är att strunta i att hetsäta och bara kräkas upp lite då och då av den mat man äter anar inte vilken kraft människokroppen har. Det är helt utom all kontroll, för allt jag ville då var bara att gå ner i ana träsket igen. Gå tillbaka till att bara sluta äta. Konsekvenserna för mig blev att jag gick upp 22kg i en takt som jag kände var övermäktig. Nu ska jag absolut inte klaga över min vikt då den är inom ramarna för normalvikt, men att gå från kraftig undervikt till normalvikt p.g.a hetsätningar på några månader var inte rätt väg mot tillfrisknande. Snarare tvärtom. Jag sitter här idag med ett liv som jag inte ens kunde föreställa mig i mina mardrömar. Så "testa" aldrig att kräkas... i början kanske du tycker dig ha kontroll, men det har du inte. Det börjar med överätning. Det slutar med att du sitter där och har tryckt i dig ett kaloriintag för en vecka.

I övrigt så får det mkt ohäsosamma konsekvenser i form av brister på natrium/kalium som  i värsta fall kan leda till hjärtstillestånd. 

Själv har jag erfarit förjande:
-Inga smaklökar
-Förstörd emalj, mina framtänder är av plast i princip. Dessutom ser man frätskador tydligt i form av mörka fläckar och förkortade tänder.
-Skakningar & oregelbunden hjärtrytm p.g.a rubbad saltbalans. Som för mig inte har gått så långt så jag fått några permanenta skador.
-Vätskebrist
-Skurit sönder halsen med både naglar & diverse annat jag försökt trycka ner i halsen. Inget att rekommendera att spy blod & knappt kan svälja p.g.a ömmande hals. Inte kul när en läkare tittar i halsen med en dömande blick.
-Okontrollerade kräkreflexer, kan få uppstötningar när som helst.
-Ingen mättnads- eller hungerkänsla. Vet i praktiken hur stor en portion är, men kan inte känna mig mätt.
-Magkatarr/förstoppning och allmänt ont i magen
-Konstant halsbränna
-Svullen i spottköttlarna under käken (vilket syns tydligt om man kräks ofta)
-Hormonrubbning, för min del bl.a utebilen mens
-Sår på handryggen efter tänderna
-Håravfall p.g.a näringsbrist.
-Skammen är värst, hur förklarar och döljer man att ett helt hushåll's mat försvunnit?

Jag har nu en tid hållit mig borta från att ta blodprover då jag inte vill veta. Men springa och ta prover är inte jättekul. Ätstörningar i allmänhet är inget att glorifiera. Så testa aldrig. Be om hjälp innan du hamnar i helvetet. Det är mkt lättare att ta sig upp där ifrån än att sitta på en sluten psykriatrisk avdelning för att man tappat kontrollen över sitt liv. Jag vet, jag önskar att jag fick hjälp innan det gått så långt. Sommaren när jag flytta hem till Norrköping önskar jag att jag svarade i telefonen när de ringde från ätstörningsteamet, att jag inte ignorrerade kallelserna jag fick. Om så mkt kunde bli ogjort.

Eder T