Lång dag
Nu är jag slutkörd i både kropp och själ! Tänkte ta igen mig lite på morgonkvisten idag, men icke! Vaknade efter 3tim och tydligen tyckte min kropp att jag var utvilad. Det tyckte inte Toves huvud. Men men rastlösa ben har ränt runt hela dagen lång. Den här veckan ser verkligen förjäklig ut planeringsmässigt så jag skulle behöva all extra vila jag kan få. Har inte en enda lucka i schemat! Visserligen gillar jag när det händer mkt, men någon måtta får det vara.
Idag iaf först dbt på fm och sen på em familjesamtal med min terapeut & föräldrar. Tillsist fika på Fräcka för att nu äntligen kunna andas ut och landa hemma. Hade gärna skippat samtalet med mina föräldrar... tydligen har inte alla andra samma uppfattning om hur mkt min familj ska vara inblandat i mitt liv som jag. Kan man säga annat än "Can't live with them, can't live without them" om sina föräldrar. Känns som ett stort nerderlag för min stolthet att släppa in dem mer i mitt liv... usch. Älskar dom som dom är, men inte i för höga doser;)
Lyssnade lite på nyheterna imorse om reformen och utförsäkringar av långtidssjukskrivna. Om hur läkare samlats i kritik mot hur man kan tidsbestämma en sjukdom. Samt faktumet att det inte finns en arbetsmarknads som gör det möjligt för dessa att jobba. Jag kan inte annat än att hålla med. Det är vansinne att man ska vara orolig för att utförsäkras och dessutom må dåligt över det istället för att lägga sin energi och samhällets resurser på att bli frisk. I dagens läge är det knappast så dynamisk och möjligt att ha ett jobb som du kan komma till de dagar du mår bra. Självklart tycker jag att människor i största möjliga mån ska arbeta. Det tror jag de flesta människor strävar efter och mår bra av. Men börja i rätt ände med att skaffa anpassade arbetsmöjligheter inte i andra änden dvs att försätta människor i kris. Kan bara ta mig själv som exempel. Jag skulle gärna vilja jobba, känna mig behövd, vara en större del av samhällets gemenskap. Men för mig är det inte möjligt och isf skulle det bara kunna vara några tim i veckan som är anpassat efter mina behov.
Eder T
Idag iaf först dbt på fm och sen på em familjesamtal med min terapeut & föräldrar. Tillsist fika på Fräcka för att nu äntligen kunna andas ut och landa hemma. Hade gärna skippat samtalet med mina föräldrar... tydligen har inte alla andra samma uppfattning om hur mkt min familj ska vara inblandat i mitt liv som jag. Kan man säga annat än "Can't live with them, can't live without them" om sina föräldrar. Känns som ett stort nerderlag för min stolthet att släppa in dem mer i mitt liv... usch. Älskar dom som dom är, men inte i för höga doser;)
Lyssnade lite på nyheterna imorse om reformen och utförsäkringar av långtidssjukskrivna. Om hur läkare samlats i kritik mot hur man kan tidsbestämma en sjukdom. Samt faktumet att det inte finns en arbetsmarknads som gör det möjligt för dessa att jobba. Jag kan inte annat än att hålla med. Det är vansinne att man ska vara orolig för att utförsäkras och dessutom må dåligt över det istället för att lägga sin energi och samhällets resurser på att bli frisk. I dagens läge är det knappast så dynamisk och möjligt att ha ett jobb som du kan komma till de dagar du mår bra. Självklart tycker jag att människor i största möjliga mån ska arbeta. Det tror jag de flesta människor strävar efter och mår bra av. Men börja i rätt ände med att skaffa anpassade arbetsmöjligheter inte i andra änden dvs att försätta människor i kris. Kan bara ta mig själv som exempel. Jag skulle gärna vilja jobba, känna mig behövd, vara en större del av samhällets gemenskap. Men för mig är det inte möjligt och isf skulle det bara kunna vara några tim i veckan som är anpassat efter mina behov.
Eder T
Kommentarer
Trackback
