Tove Selberg - Kampen för livet

Idag var Tove inne på Netto och köpte lite billig kattsand till sina katter. Samtidigt ojar hon sig över hur dyr i drift familjen Selberg blivit sedan Styrbjörn tillkommit. När hon ställer sig i kassan för att motvilligt betala tittar en  hjälplös liten hund vid namn Selma på henne (via bilden på Aftonbladets löp bör tilläggas). Tove utvecklar en instinktiv medkänsla som resulterar i en upplaga av Aftonbladet, besök på hemsidan "Hundar utan hem", sökandes efter hundar som funkar med katter och nästan ett samtal angående adoption av en labradorblandning. Det som hindrade henne från att ringa var att adoptivmatten var tvungen att bo i Gävle (och ja, tanken slog mig att möjligtvis överväga flytt/intalade mig att Gävle har sin charm) och det faktum att hon ej innehar åldern för adoption (23år). 

Hur logiken i hennes handlande gick ihop vet hon inte. Att oja sig över ekonomin till att i andra stunden inhandla en helt onödig Aftonbladet för att sedan plantera idén om att skaffa hund. Kostnaden för en adoption och sedan ha råd att försörja den tycktes inte ens vara faktorer i beslutsfattandet. Idén har sedan rotat sig och grott sig stark i Toves tankeverksamhet. Tove har en känsla av att hon inte kommer kunna släppa tanken... jävla Aftonbladet och hennes naiva djurälskande personlighet(sstörning;).

Detta krävdes att skrivas om i tredje person (vilket oftast innebär krisläge). Jag försöker nu varna mig själv med stora röda VARNINGS-signaler så fort ordet hund dyker upp, då jag lätt kommer lura mitt förnuft till förhandling. Samt övertala mig själv att jag verkligen måste skaffa en hund. Kan vi inte helt enkelt göra så att ingen rastar sin hund eller pratar om hundar på en kilometers radie runt mig? Det här blir inget enkelt uppdrag... suck! Jag befarar dock att det kommer sluta i en hundadoption om jag känner mig själv rätt, vilket jag borde göra vid det här laget... kan man tycka iaf. 

Eder T