Tove Selberg - Kampen för livet

Sitter och saknar, längtar. Längtar efter att luta mitt huvud mot min älskade. Saknar hennes lena händer mot mina(de är faktiskt sjukt lena!). Jättekul att hon har börjat jobba idag, men det innebär att vi har mindre tid tillsammans ibland. Det känns så ovant för mig att känna mig så halv utan henne vid min sida. Jag har aldrig känt så förr. Jag har alltid trott att jag klarar mig genom livet utan något behov av någon annan. Jag har alltid levt efter sanningen att ensam är starkast. Att tvåsamhet är ett tecken på svaghet, iaf när det gäller mig. Kanske beror det på att jag aldrig träffat någon som henne. Kanske beror det på mina förvrängda myter om verkligheten och min bristande tro på männskligheten. Men får jag ändra mig? Det känns som jag går emot allt jag byggt. Jag kan inte låta bli att känna mig ynklig, svag och fylld av skam. Man skulle kunna tro att livet utan kärlek, känslomässig närhet vore mer skamligt. Men för mig är det erkännandet att jag älskar, är kär, som är det jag skäms över. Men nu är det sagt. Jag är sååå kär upp över öronen fast jag skäms. Skammen är inte befogad. Det vet jag, men jag kan inte sluta känna. Det blir lättare för var dag och jag är beredd att ändra min uppfattning om verkligheten för den här tjejen.

Tack för att du fått mina vyer att vidgas. Tack för att jag fått chansen att älska. Tack för att du finns.

Eder T