Tove Selberg - Kampen för livet

Tove har ingen bra dag. Det här låter så töntigt och kränkande mot de som verkligen har överviktsproblem, men idag vill jag bara anmäla mig till biggest loser. Så känns den här dagen. Kändes så redan när jag vaknade imorse. Ätstörningstankarna har vuxit sig allt större för var timme, dag, vecka som går. När ett destruktivt beteende tas ifrån mig förstärks det andra. Kan inte knapra piller då jag bara får för en dag i taget. Får inte ut något långsiktigt längre av att göra andra självdestruktiva saker. Men ätstörningen är så sjuk på det sättet. Den lindrar min ångest på lång sikt. Men samtidigt vet jag rent förnuftsmässigt att näringsbrist till slut gör mig dum i huvudet och deprimerad. Men vissa dagar är det ätströrningen som håller mig uppe, vilket är skrämmande... det borde vara iaf. Det blir den kampen jag lever för. För mig handlar det egentligen inte så mkt om vikt och kalorier. Viktnedgång är en bonus, men det är själva skadan i kroppen som ger mig kraft. Kraft att pressa mig ännu hårdare för var dag. Vakna och se hur hårt ner jag kan gå. Därför blir det så svårt att äta kosttillägg eller nåringsrik mat när jag har som syfte att förstöra kroppen. Det skulle inte spela någon roll om en närningsdryck innehåller 0 kcal. Det blir knepigt med motivationen.

Var på möte på Norra idag med min kp där. Vi gick mest igenom massa praktiska frågor, vilket känns underlättande då vissa saker gnagit sönder mig den senaste tiden. Sen kom mormor, morfar och syrran på fika... De hade köpt med sig massa mat. Det ena har ledde till det andra och sen står man där några timmar efter de gått hulkandes över en toaletten. Kanske inte borde skrivit det där... ibland flyger bara orden iväg. Hatar iaf när folk köper med sig massa mat. Jag vill inte behöva skrika ut att jag har problem med hetsätning för i deras ögon är jag fortfarande den där tunna tjejen som inte åt. Jag vet att de bara menar väl när de ger mig mat, men det blir så fel. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer ärlig.

Sen har jag inte kunnat gå ut för att jag känner mig som en uppblåst ko. Så jag struntade i att hämta medicin och svara när min terapeut ringde. Vad jag underlättar för mig själv hela tiden! Hoppas på att klara mig skapligt 1/2 dygn utan min medicin... kan nog hantera känslostormarna, men hoppas på att slippa undan den värsta abstinensen.

Nya tag imorgon.... sorry för det deppiga inlägget. Hoppas jag inte förstörde någons kväll. Men vill ni inte läsa så läs inte. Jag skriver för min skull, som en dagbok. Ibland kanske det blir lite väl utlämnande, men det är mitt sätt att bearbeta. Mitt sätt att våga tala om det som är svårt för mig utan att skämmas. Tänker inte skriva att livet är en fest när jag inte tycker det. Däremot hoppas jag att jag skriver vid de tillfällena också. Skratta er lyckliga för att ni inte får läsa min riktiga dagbok kära vänner;)

Eder T