Återfall
Nu är jag tillbaka i vad jag kallar för mitt liv, verkligheten och dess svårigheter. Det var skönt att åka iväg till Göteborg. Men det blir som att jag lever i en annan verklighet när jag reser bort. Springer ifrån problemen och hoppas på att de aldrig ska komma ifatt. Tyvärr så slår de tillbaka 1000x värre varje gång man måste kliva ner från det där fluffiga molnet.
Har ätit massor, druckit mig aspackad varje dag och yrat runt. Nu har jag ångest för alltihop. Har som tur är en peppande terapeut, ist för min ordinarie nu under semstertider. Som tur är kan jag vara helt ärlig mot henne. Lämnade ifrån mig min "sista utväg" som jag kallar det dvs mitt förråd med tabletter innan jag drog till Gbg. Tur är det för jag hade nog inte klarat att hålla mig borta. Efter att jag kom hem igår var jag hos henne. Det behövdes.... helt förstörd. Hon trodde inte att hon hade pallat att sitta där om hon utsatt sig för allt jag gjort de senaste dagarna. Men men kände att jag var tvungen att få hennes stöd. Jag hade inte orkat annars. Gjorde ett jävligt stort misstag där nere, grejer som jag hållt mig borta ifrån i över ett år... återfall är aldrig kul och det väcker tyvärr sug efter mer.
Känner mig trygg med att ha telefonkonsultation med henne och träffa henne nu under sommaren. Har aldrig känt mig så ärlig mot en behandlare så fort förutom med J, som jag inte har längre, vilket gör att jag inte vill hitta på mer dumt nu.
Kämpa, kämpa, kämpa!
Eder T
sv: Ja, det är frustrerande när folk bara ser på ens utsida och dömer efter det. Men det är bra att du inte skäms för ärren längre! Ett steg på vägen.
Åh, tack ska du ha, och detsamma!
