Tove Selberg - Kampen för livet

Vet inte riktigt vad jag ska säga om livet just nu. Det pendlar upp och ner hela tiden. Varit nära att falla in i en av mina smått maniska perioder. Men kom på mig själ när jag fastnade i städningen en hel natt. Stannade upp och tänkte efter vad i helsike jag egentligen sysslade med. Sån där städning när man är nere på knä och skrubbar varje liten vrå. Sådan städning när man går runt och hela tiden hittar ett nytt katthår att plocka med pincett eller kryddorna inte står med lika avstånd/är vända olika. Sån städning när det inte längre handlar om städning. I och med att jag är inne i en fas där jag lätt kan falla in i mani går hjärnan på högvarv. Det gör att jag glömmer bort att sova, äta, känna hur sliten kroppen egentligen är. Jag måste skriva ner allt som dyker upp i huvudet för att inte glömma. Så ni får ursäkta om det är nått viktigt jag glömt. Allt går i ultrarapid och lite till utan tanke eller konsekvenstänk. När jag sedan tänker efter så gör jag egentligen inget av värde.

Faller in i tankar på att skada mig själv i straffande syfte. Mitt "kärleksliv" kan inte gå så här bra helt enkelt. Jag känner mig desperat. Men jag tänker inte förstöra en relation till med min självdestruktivitet. Jag tänker inte stöta ifrån mig en till människa bara för att närheten är så oviss och främmande. Jag intalar mig att jag är värd att älskas och älska. Detta är för fint för att förstöras.

Nu inser jag hur destruktivt jag lever mitt liv, i förhållande till mig själv & andra.

Eder T