Tove Selberg - Kampen för livet

Dagen började precis som gårdagen. Precis som dagen innan det. Precis så som det känns att vara fast i evigheten. Jag orkade inte upp ur sängen idag heller. Fint väder ute, fan. Då känns det som man "måste" gå ut. Rastlösheten i kroppen blir starkare. Kompensera, kompensera, kompensera.... Men varför? Jag vill ju inte egentligen. Jag ville ligga kvar och ruttna under mitt täcke. Skjuter upp rastlösheten, livet, allt för ett par timmar. När klockan slagit 16 bestämde jag mig för att gå upp. Ut i skogen ett tag, andas frihet för en stund. Men kände mig bara fastkedjad i alla tankar, all likgilltighet. In igen. In till tryggheten utan frågetecken. Jag vet egentligen att jag måste gå emot känslan. Måste ut i verkligheten när jag håller på att tappa verklighetsförankring. Men det är så svårt när allt känns så meningslöst. När ingenting känns givande. När allt bara snurrar runt i ett evigt ekorrhjul av självförakt.

Pratat lite i telefon, fått i mig något ätbart och drömt mig bort. Saknat att prata i timmar med min älskade vän. Det var skönt. Skönt att prata som om tiden stått still det senaste året samtidigt som allt har förändrats.

Det är mitt tips till alla som känner hopplöshet. Försök gå emot känslan och gör något aktivt varje dag, försök vara social fast allt känns trist. Det skingrar tankarna och även om du känner dig ensammast i världen så finns det människor där ute som bryr sig.

Eder T