Tove Selberg - Kampen för livet

Känner mig helt invalid idag. Min har kropp har kännts som en begangnad rishög i ganska många år, men känner man mig så vet man att jag biter ihop. Det värsta jag vet är att gå till vårdcentralen. Jag kör tills jag stupar istället, fullt ös medvetslös! Det är ingen taktik som hjälpt mig under åren direkt, men ligger så mkt annat bakom att jag håller på så. Vet inte varför jag hela tiden söker efter att köra mig totalt utmattad. Det är lite lugnanade att vara helt slut, att veta att kroppen orkar inte mer hur mkt jag än vill. Sen vill inte jag komma och klaga på att det gör ont eller att jag känner mig sliten när det finns folk som är döende. Det känns aldrig som mina krämpor är riktiga problem, speciallt när jag försatt mig i situationen själv. Det är också en självbestaffelse grej att aldrig söka hjälp eller ta hand om kroppen. Klurigt, men kanske borde bekänna färg. Inse att när man är 22 år ska det inte vara så att man inte kan gå upp ur sängen för att det gör för ont.

Eder T