Tove Selberg - Kampen för livet

Är sliten idag efter nattens bestyr. Kunde inte somna förrän framåt morgonkvisten. En hetsätningsnatt följt av otaliga timmar böjd över toaletten i frenetiska försök att trycka upp så mkt som möjligt ur magsäcken. Så äcklig jag är egentligen, men då känns det helt naturligt. Inte en enda annan tanke än att det är precis så det ska gå till. Jag har gjort det så många gånger förut. Det är en del av min vardag, tyvärr. Har svårt att se att förhållandet till mat någonsin ska bli normalt. Minns tillbaka på den tid jag första gången framkallade en kräkning... Då var jag anorektisk och hade panik för att jag blivit i tvingad en apelsin. Har kommit förbi det stadiet iaf att en apelsin känns övermäktig, i de flesta fall. Men hur i helvete är det här bättre?

Många tror nog att det bara är att börja äta nomalt så slipper man hetsätningarna. Tyvärr så är det inte riktigt så. De första hetsätningarna i mitt liv handlade om att kroppen var i svält och desperat behov av näring. Sen utvecklades det här till att lägga sig på ett djupare plan. Idag är jag både fysiskt och psykiskt fängslad av det här beteende. Även de perioder då jag varit inlagd mkt och haft "matvak" så har hetsätningsimpulserna lik föbannat funnits där. Då kan det vara svårare att hålla sig undan. Dels för att suget efter mat försvinner de perioder jag inte äter, tappar aptiten. Dels för "allt eller inget"- tänket. Har jag fått i mig massa kalorier och näring så känns det skit samma om jag trycker i mig lite till. Den tanken lurar jag mig själv med iaf. För sen när jag står där över toaletten så känns det inte skit samma.

Känns sorgligt att förlora så många minnen som borde varit positiva för att det enda jag kommer ihåg är matångesten. Minnen från sociala sammankomster osv.

Eder T