Terapi och falsk kemisk lycka
Har varit på terapi nu på fm. Min ordinarie teapeut är på semester så jag har en annan för tillfället. Det var första gången jag hade henne i individuell terapi. Men kändes så himla bra! Tårarna rann flera gånger och det kändes skönt. Annars har jag alltid tyckt att det varit svårt att gråta inför folk, känt mig som en svag människa. Hon förstod, stöttade och jag kände mig lite mindre som ett äckligt monster med sjuka tankar. Inom Dbt:n brukar man ha möjlighet att nå sin terapeut dygnet runt, vilket jag aldrig utnyttjat. Jag har alltid haft så svårt att be om hjälp, få känna mig liten och svag. Men nu tror jag faktiskt att jag skulle kunna vända mig till henne. Känner en liten lättnad.
På morgonen var jag och hämta min medicin. Går och hämtar 3 ggr/v för att jag inte klarar av att inte missbruka dem. Just nu är drogsuget värre än på länge. Missbrukat mest lugnande tabletter tidigare i mitt liv, men nu suger det efter annat. Räknar man inte med de narkotikaklassade mediciner jag har recept på så har jag varit ren från andra tabletter i cirka en mån. Tjacket var länge sen jag gick på, cirka 1,5 år nu=) Tur att jag inte har kontakt med de människorna längre för nu hade jag inte kunnat hålla mig borta från skiten. Äkta lycka kommer inte från kemiska preparat. Det är tillfälligt och är man tänder av så blir bara situationen tusen gånger värre.
Eder T
