Minns tillbaka
Sitter här och minns en förgången tid. Idag kommer en text jag skrev från den tiden. Annars mår jag okej. Haft fruktansvärd magsmärta i helgen... Trodde jag var gravid och hade värkar eller nått;)
Avdelning 25 12/3 -2009
Vita väggar som viskar hotfulla uppmaningar
Jag har aldrig varit så nära att falla
Luften börjar långsamt ta slut
väggarna kryper allt närmre
Jag viskar tyst på hjälp
Men förgäves då inte ens jag hör
Vart ska jag ta vägen?
Hur ska jag kunna hitta rätt
När själen aldrig varit så vilsen?
Vill bara ta mig bort innan sanningen når fram
Långt bort bakom den likgiltiga dimman
Gömma mig i skalet av mig själv
Förgöra allt som känns,
Allt som får mig att vara människa
Dörrar som smäller av förakt
Samtidigt som en atombomb släpps inom mig
KAOS, PANIK, ÅNGEST och ORO
Allt det äter sakta upp mig inifrån
Fotsteg som dånar i korridoren
Hårda steg som förgör allt som känns tryggt
Mitt huvud kokar över av självförakt
Jag andas febrilt,
In och ut
Jag förs sakta in i dimman
In bakom ljuset
Långt borta inom mig
Dit ingen når eller dömer
Där är jag fastkedjad av mitt självförakt
Men hur långt kan en människa gå?
Sakta sjunker jag in,
Med en enda tanke klar
En stark och målmedveten tanke
Letar hysteriskt efter något att släcka glöden med
Något som får mig att bestigas
Skruvar febrilt bort en lampa av glöd
den värmer i min skakande hand
Släpper,
Krasch,
Splitter
Letar målmedvetet efter den vassaste
Trycker mot huden
Den smutsiga huden av skam
drar till snabbt och känslolöst
En flod av ångest rinner ut
Det glittrar så vackert på handleden
Drar en gång till
Med samma ilska och känsla av hjälplös skam
En forsande flod av röda smaragder
Kaoset börjar lätta
Och nyckeln till mitt inre är plötsligt funnen
Nu ser jag klart igen
Försvinner sakta från all existens
Det är helt – TOMT
Lämnar efter mig en stor röd pöl
Byggd av ångest och rädsla
Sitter kvar i splittret som skulle kunna vara mitt liv
Kvävd i det förflutna,
Längtandes efter framtiden
Eder T
