Tove Selberg - Kampen för livet

Passar på att lägga upp nått jag skrev på spårvagnen här om dagen.

Kraft utan styrka 8/8-11

Jag är den randiga tigern som vrålar i tystnad
Jag är den lilla musen som piper i skräck
Jag är den kraftiga anakondan som kväver utan styrka
Jag är det tuffa monstret som ligger under din säng och skäms
Jag är vraket som helst vill gömmas i dimman av glömska

Eder T

Andas 4/3-09

Inmålad i ett hörn

Kvävs jag av mig själv

Jag andas,

Men lever jag?

In genom näsan

Djupt ner i magen

Ut genom munnen

Sakta kvävs jag av mina egna andetag

Febrilt flämtandes efter luft

Trycket är för stort

Rösten är för stark

Viljan är så långt borta 

Den tar sakta min kropp till befästning

Kampen är förlorad

Jag kan andas igen,

Men jag lever inte

Allt som glimmar är inte guld 17/3-09

Den eviga längtan,

I livets sista timme

Den eviga dödslängtan,

Hängandes mellan ute och inne

Fast i mitt eget slaveri,

I livets eviga bergochdalbana

Strävandes efter att någon gång bli fri,

Skrikandes efter att minsta gnista ana

Ärrad av livets hånande ironi,

Sårad av min skakande vrede

Ser med fast blick på livets hierarki,

Borta i dimmans suddiga skede

En önskan om att kunna se alla konturer,

Hör jag dig hela tiden väsa mitt namn

En önskan om att klara livspuzzlets strukturer,

Offrar jag min kropp för din trygga famn

Styrd av en stor grå sten,

Med blodets febrila rusning i min ven

Fastbunden i livets stora skuld

Med en enda tanke,

Att allt som glimmar inte är guld

Eder T

Gränslöst 16/2-10
Jag klev över varje gräns
Gjorde allt för att vara värre än dig
Jag gjorde sånt som känns
Spred mörkret runt mig
 
Jag gick över en frusen sjö
Lärde mig att aldrig våga tro
Jag stod på sjön tills det blev tö
Sjönk tills jag fann ro

Eder T

En kärleksförklaring 18/3-09

Dig, jag hatar mer än livet självt

Du, den förgörande kraften som smärtar i mig

Ändå lyder jag troget dina spelregler

Dina ord är min lag

Du, den som gör allt jag vill,

Allt jag drömt men aldrig sagt

Du, den som alltid ställer upp

Men aldrig räcker till

Du får mig att vilja skrika mig tom

Men det enda jag får fram är en kvävd viskning i förnekelse

En viskning av hjälplöshet och huggande smärta

En viskning där jag håller dig om ryggen

Trots allt du fördärvat,
Allt du tagit ifrån mig

Du vill inget annat än tysta mig,

Sätta munkavel på mig

Måla in mig i en mörk vrå

En vrå av självförakt och lögner

Där du har mig på plats genom en enda sanning

Där utrymme för ifrågasättande inte får luft

Mina öron är vidöppna för dina befallningar

Mina ögon ser allt utifrån din förbannelse

Jag kunde inte hata dig mer

Ändå är du mitt livs stora kärlek

Och jag din marionettdocka

Du, mitt förgörande levebröd

Eder T

Flickan i spegeln,
är det jag?
Hennes blekta utmärglade kropp,
är den min?
Hennes sanning så kall och hård
Hennes blick så vacklande och likgiltig
Jag kan ej urskilja hennes konturer
kisar men de är för suddiga,
finns den här flickan?
Tittar djupt in i de blodsprängda ögonen
Där finns ingenting,
utom en stor tomhet

Hon står där inträngd i en mörk vrå
Sakta ser jag hur en tjock mur byggs runt henne,
bricka för bricka
Blockerar känsla för känsla,
känslan av liv
Allt för att skydda hennes sargade sinnes sanning
Allt för att för att skydda ett liv från att växa

Flickan går ej längre att nå
Konturerna blir allt vagare och vagare
Tillslut ser jag klart,
men inte flickan
Bara ett tjockt oigenomträngligt skrämmande moln,
fyllt av ängslan och förvirring,
byggt av självförakt och likgiltighet

Hon har helt tagits över av hennes hårda vanvettiga sanning
Det mörka molnet av ångest och trofast förnekelse,
är tryggheten hon kallar för sitt liv
Men är det vad jag skulle kalla att leva?

Eder T

Det heliga kriget 13/3-09

Det är mitt förgörande heliga krig
En tidsfråga där tiden inte finns
Det är den kvävande kampen jag för
Där var minut splittras av nya bomber

Det är min plåga,
som ingen annan kan ta över
Det är jag som måste gå över minfältet,
ta risken att sprängas i bitar
Varje smäll krossar mitt inre,
men någonstans är det värt ärren
Långt där inne finns en liten glöd

Det är ett heligt krig,
som oavsett utgång lämnar djupa hål
Det är en lång ihärdig kamp,
som jag kan, måste, vill vinna
Vinna till vilket pris som helst

Slagfältet kommer alltid att finnas i mitt minne,
men måste bort från mitt föralltid ärrade sinne
Det måste sluta jaga mig in i småtimmarna
Först då kan jag bli en av vinnarna
 
Först då blir jag hel
Trots det blir allt så oerhört fel
Missären förgör mitt jag, min själ, mitt liv
Idag kanske jag gör livets viktigaste kliv
Men varför är jag så rädd?

Jag vill inte långsamt förgöra
Jag vill inte strategiskt utplåna
Jag kommer att lyckas vända om svaghet till styrka
Frågan är bara när jag vågar tro
Men hur kan den frågan kännas så skrämmande och stor? 

Eder T

Sitter här och minns en förgången tid. Idag kommer en text jag skrev från den tiden. Annars mår jag okej. Haft fruktansvärd magsmärta i helgen... Trodde jag var gravid och hade värkar eller nått;) 
  

Avdelning 25 12/3 -2009 

Vita väggar som viskar hotfulla uppmaningar

Jag har aldrig varit så nära att falla

Luften börjar långsamt ta slut

väggarna kryper allt närmre

Jag viskar tyst på hjälp

Men förgäves då inte ens jag hör

Vart ska jag ta vägen?

Hur ska jag kunna hitta rätt

När själen aldrig varit så vilsen?

Vill bara ta mig bort innan sanningen når fram

Långt bort bakom den likgiltiga dimman

Gömma mig i skalet av mig själv

Förgöra allt som känns,

Allt som får mig att vara människa

Dörrar som smäller av förakt

Samtidigt som en atombomb släpps inom mig

KAOS, PANIK, ÅNGEST och ORO

Allt det äter sakta upp mig inifrån

Fotsteg som dånar i korridoren

Hårda steg som förgör allt som känns tryggt

Mitt huvud kokar över av självförakt

Jag andas febrilt,

In och ut

Jag förs sakta in i dimman

In bakom ljuset

Långt borta inom mig

Dit ingen når eller dömer

Där är jag fastkedjad av mitt självförakt

Men hur långt kan en människa gå?

Sakta sjunker jag in,

Med en enda tanke klar

En stark och målmedveten tanke

Letar hysteriskt efter något att släcka glöden med

Något som får mig att bestigas

Skruvar febrilt bort en lampa av glöd

den värmer i min skakande hand

Släpper,

Krasch,

Splitter

Letar målmedvetet efter den vassaste

Trycker mot huden

Den smutsiga huden av skam
drar till snabbt och känslolöst

En flod av ångest rinner ut

Det glittrar så vackert på handleden

Drar en gång till

Med samma ilska och känsla av hjälplös skam

En forsande flod av röda smaragder

Kaoset börjar lätta

Och nyckeln till mitt inre är plötsligt funnen

Nu ser jag klart igen

Försvinner sakta från all existens

Det är helt – TOMT

Lämnar efter mig en stor röd pöl

Byggd av ångest och rädsla

Sitter kvar i splittret som skulle kunna vara mitt liv

Kvävd i det förflutna,

Längtandes efter framtiden

Eder T

När min röst sprack

När dina tårar föll

Insåg jag att jag var fast

Fast i kärlekens förbannelse

Jag som aldrig grät,

Grät då

Jag som alltid ville vara fri,

ville fångas då

Jag som alltid har klarat mig själv,

klarade mig inte utan dig

Det är tårar i smärta, kärlek och hat

 Vi fann trygghet i en påhittad verklighet

Fastkedjade i varandras självförakt

Snälla sluta lyssna nu,

glöm allt jag inte sa.

Vi var ett långsamt gift,

Som förstörde allt vi hade

Vi trodde vi kunde göra vad som helst mot världen

Jag trodde att du alltid skulle vara där

Jag tog dig förgivet

Och du mig

Du finns alltid där i mina tankar

Du fängslar mig med dina vackra ord

Snälla släpp taget om mig

Jag orkar inte fler tårar

Ditt leende gjorde mig svag

Dina ord födde ett hopp

Din famn fängslade mig

Dina läppar smekte min kind

Dina ögon gjorde mig blind

Vi kommer aldrig bli värda varandra

Alla vet, det är ingen hemlighet

Jag orkar inte fler lögner,

Fler vassa tårar i tystnad,

Kalla kårar i mörkret

Jag orkar inte mer…

I ett mörker, i en stund

Snälla riv inte min grund

I framtiden ska jag glömma hur långt jag var beredd att gå

Din famn gav mig näring

Dina ögon fick mig att smälta

Ditt leende fick mig att vända om och tro

De vackra orden fick mig att börja tänka på en framtid

Ingen sa att det skulle bli lätt,

men att det skulle vara så svårt fanns inte i min värld

Du viskade tre ord

jag var så dum att jag började tro

Jag föll direkt

Oinbjuden, farlig, men alldeles underbar

 Det är du och det är jag.

Du måste lämna mina drömmar

Sluta jaga mig på nätterna

Jag behövde dig och du mig

Vill vi hjälpa, så måste vi hjälpa oss själva

Det är inte längre tårar

Det är en vana av salt

Du & jag slog oss blodiga mot verkligheten

Mot den vi egentligen borde levt i

Ett farligt vapen blev vår blinda tro

Ett dom, mot ett vi

Allt vi sagt, allt vi gjort blev vår sanning

Det var trygghet, men vad mer?

Vi höll ut länge men tillsist stod vi ensamma kvar

Ett varsitt mitt

Och ett varsitt ditt

Vanmaktens ammunition tog slut

 tryckte hål på vår verklighet

Freden blev ett krig

Bakom mig finns nu ruiner efter vår strid

Allt för dig

Och allt för mig

Vi svalde varandras sorg

I ett otäckt krig för att få vara i varandras närhet

Jag skyddar mitt hjärta

 Och vågar ej se mig om

En öken av tystnad

Med känslorna begravda i sanden

Sålde vi våra hjärtan

Det värsta är inte vad som hände

Utan hur vi gjorde det så skamlöst och enkelt

Lyckan är historia nu

Vi är en radioaktivzon, ett minfält

Det är vackert på håll

Men livsfarligt i närbild

Vi satte våra liv på spel för oss

Vände kinderna mot slagen

Bakom mitt leende finns inget annat än sorg

Sorgen att någonsin ha träffat dig

Sorgen att förevigt ha förlorat dig

Jag vill viska förlåt

Men aldrig var det mitt fel

Och aldrig var det ditt

Vi ligger på varsitt håll och andas tystnad

Törstandes efter tryggheten tillsammans

Det var längesen vi pratade om varandra

Det var längesen vi höll om varandra

Det var längesen verkligheten kom ifatt

Jag önskar att du var här,

Men hoppas att jag aldrig ser dig när jag vänder mig om

I rädsla för varandra

I rädsla för att aldrig glömma

Vi är ett dödligt giftiga tillsammans

Jag kan känna kylan,

Därför lyfter jag aldrig min blick igen

Nu står vi vid frontlinjen

Med insikten att vi aldrig kan bygga det som raserats

Jag vågar inte vara trygg

Därför blundar jag nu för kärleken

Om jag blundar så vet jag att du kommer att gå

Om jag blundar länge nog så finns du inte

Jag trodde inte att jag kunde älska,

men då visste jag inte heller att du fanns

Men ska kärlek vara ett krig?

Är inte meningen att vi ska dö för varandra,

Inte ta död på varandra

Har du någonsin känt den där känslan av totalt misslyckande?
Jag vet att något är fel
Men vad ska jag göra?
Har du känt den där känslan av att aldrig räcka till?
Att aldrig vara nöjd?
Den där känslan av att aldrig kunna släppa taget?
Av att aldrig kunna släppa något ur kaoset i huvudet?
När verkligheten blir ett tvångsmässigt misslyckat behov
Jag kan aldrig vara nöjd
Vill bara ha mer och mer,
trots att mer inte finns
Mer blir en strävan till det mindre
Mindre av mig och min själ
Ordet nöjd finns bara i den sämsta av alla världar
Nöjd är ett uttryck som inte räcker till
För mig finns det inte
Bara i mina tankar
Vad är jag egentligen?
Tanken finns alltid där,
även när jag inte tänker
Den kryper in under huden och skaver inifrån
Mitt livs beslut har blivit en fråga om liv eller död
Tiden finns,
men den är fylld av otillräcklighet
Av obotlig rädsla,
skapad i min egen så kallat trygga värld

Eder T