Tove Selberg - Kampen för livet

Nu har jag varit ute på sjön med mor och far i 2 dagar. Jag behövde verkligen komma bort. Men det var fruktansvärt svårt att ta sig iväg. Fick världens ångest attack i natt i min ruff på båten. Föräldrarna vaknade inte som tur var, det hade jag aldrig klart av. 

Har haft en vecka med hetsätningar värre än på länge. Gått upp i vikt... Har varit tvungen att göra mig av med vågen men jag känner på kläder jag kunde ha för 2v sen att de inte går på längre. Kläder som jag sparar fast jag borde slänga ut dom. Mina s.k. "skinny clothes". Sånt som jag inte ska kunna ha om jag ska väga enligt min optimala vikt. Hatar de bulimiska perioderna. För er som inte vet så är min ätstörningsdiagnos enligt läkarutlåtande "svår ätstörningsproblematik av anorektisk och bulimisk karaktär med kompensatoriskt beteende så som kräkningar och överdriven fysisk aktivitet". Det innebär att det pendlar väldigt mkt fram och tillbaka, ett tag kan jag vara underviktig p.g.a anorexin för att sedan komma upp i normalvikt p.g.a bulimin. Jag har aldrig några perioder då jag äter som jag ska. Har inte haft på 8år. Förutom de gånger jag varit inlagd för min ätstörning och haft matvak med låsta rum, toaletter, dörrar, vila, utegångsförbud, förbud gå fram och tillbaka i korridorerna m.m. Jag har aldrig varit överviktigt men pendlingarna gör att mitt huvud inte hänger med. Nu har jag smått panik för att jag gått upp lite i vikt och fått i mig massa näring som jag inte vill ha. Jag vill ju skada min kropp! Fast jag skäms för att jag vill det. Jag skäms för att jag vill att alla prover ska va kassa, att jag vill gå ner till den vikt jag hade när jag var som svårast sjuk i anorexin. Jag skäms för att jag känner mig duktig när jag inte äter. Jag vill bli frisk men jag kan inte sluta tänka i dessa banor. Ibland undrar jag om jag verkligen vill bli frisk?

Någon som har tips på hur i helvete man ska orka kämpa, vilja motivera sig mot denna sjukdom? Tänker någonsin ni "friska" personer så mkt på mat eller har tankar på att sjada er själva? Jag är nyfiken på att försöka förstå hur man "bör" tänka. Jag behöver alla tips jag kan få, sitter fast i en ond spiral och jag vill inte mer.

Eder T

Det är väl ingen hemlighet att jag inte har mått så bra den senaste tiden. Står och väger mellan att välja den sjuka eller friska vägen. Men det är inte bara att välja som många tycks tro. Jag är född med vissa sårbarheter som gör att mitt liv blir mer problematiskt emellanåt.

Idag gick jag upp för en helvtimme sen, sovit 14 tim. Orkar inte ta tag i den här dagen. Ibland kan det vara så skönt att sova bort tid för massa elaka tankar. Ibland jagas jag in i otäcka mardrömmar men så har inte fallet varit idag. Känns som jag skulle kunna sova 14 tim till.

Har något som karvar och gräver inuti. Det låter så himla töntigt men inte för mig, fick en panikångestattack igår kväll när jag hade tagit beslutet. Bestämmde mig att åka ut med mamma och pappa på deras båt över natten ons-tors. Nu kan jag inte direkt dra mig ur, dels sviker jag som och dels vinner de sjuka tankarna. Jag kan inte berätta för mina föräldrar hur jag mår. Det gå bara inte! Ätstöningstankarna är värst. Nu är jag fast på en båt eller någon liten ö någonstans i skärgården och måste äta me än jag brukar. Jag har alltid försökt undvika sånna sociala sammanhang där mat ingår. Men jag vet inte jag måste åka för allas skull. Det är bara att hålla modet uppe. Överlever jag det så är det ett stort framsteg!

Eder T

Hittade ett gammalt citat om vänskap jag skrev för många år sen nu. Kom att tänka på vänskap nu då jag saknar mina små hjärtan på andra sidan jorden. Två vänner som jag delat det mesta med.

"Vänskap handlar om så mkt mer än fysisk kontakt. Det handlar om en konstig känsla. En känsla av att alltid veta att det blir bra. En tygghet. Med de personer man inte kan känna den känslan kan man inte heller bygga långsiktig vänskap. Det finns inga ord. Det är kärlek när den är som bäst" - Tove Selberg



Många fina minnen och många som ska skapas i framtiden. All kärlek till er<3

Eder T

Jag måste bara få skriva av mig lite. Allt känns så jävla jobbigt nu rent ut sagt. Det känns som jag kommer längre och längre bort från den friska verklighet jag borde leva i. Varit borta från den sen gymnasietiden. Klarade av att 2 år på gymnasiet sen dess har det bara gått utför. Förr klarade jag iaf av att göra lite nytta om dagarna. Visst har haft ätstöningar/självskadebeteende/manier/suicidtankar längre än så, men då hade jag en dålig dag och fler bra dagar som gjorde att jag ändå klarade av vardagen något sånär. Sen jag fyllde 18 har det bara varit in och ut från psyk. Nu vet jag inte längre, börjar ge upp tanken om att jag någonsin kommer kunna leva fullt ut. Kommer förmodligen få äta psykofarmaka resten av mitt liv. Det gör mig ingenting så länge jag får må bra. Men jag har tappat tron på mig själv och det skrämmer mig. Jag har också tappat tron på andra människor. Människor som jag kunnat prata med om allt har bara försvunnit ur mitt liv. Visst, jag har jättemånga bra vänner. Men vissa saker vill man inte tynga sina vänner med. Vissa saker måste jag prata med någon proffessionell med. Så är det bara. Men jag kan inte öppna mig mer. Jag har öppnat mig för fåtalet vårdare osv. men de försvinner ur livet av naturliga skäl. Nu har jag intagit en roll där jag bygger mer och mer upp den fasad som dessa människor lyckats ta sig igenom. Jag orkar inte öppna mig mer. Det gör för ont. Fick en kommentar här om dagen. Att jag såg glad ut, personen i fråga känner mig väl så hon frågade hur det egentligen var. Ville bara skrika rakt ut att det är åt helvete med allt. Att jag känner mig så jävla ensam med mina tankar, att jag bara vill gråta i någons famn. Men jag kan inte. Det tar stopp. Svarade istället att det inte är så bra men att jag håller modet uppe. Visst det gör jag väl på något vis. För jag vill inte hamna på psyk igen för då blir jag avslöjad hur jag egentligen mår. Istället gråter jag mig till sömns varje natt, vandrar omkring i skakande ångest eller isolerar mig från verkligheten. Men ibland kan jag bli så jävla trött på att folk drar slutsatser efter hur jag ser ut och tror att jag mår bra. Jag hatar att få sånna kommentarer. Det känns ibland som ett hån. Bara för att man inte ser ut som skit betyder det inte att allt är skit. Det är bättre att folk inte påpekar hur det ser ut som jag mår och frågar istället. Jag kommer förmodligen inte svara ärligt, men chansen att jag gör det är betydligt mkt större.

Det här blev ett dystert inlägg, men jag är så jävla trött på att hålla fasaden uppe. Det är lättare för mig att skriva om skiten än att visa den utåt trots att det här är en offentlig blogg.

Tro inte nu att jag tänker försöka ta livet av mig. Då skulle jag aldrig skriva om det, ingen ska någonsin behöva bli utsatt för vetskapen dessutom om jag skulle vilja ta livet av mig så vill man ju inte riskera att bli stoppad. Det här är mitt sätt att få utlopp för mitt inre kaos.

Eder T

... om ni kanske kunde ta och brinna upp! Jag är helt säker på att det bor liten hustomte hos mig som kommer fram på natten, snor strumpor, stöckar ner, röker upp mina cigg, syr om kläder och annat mindre charmerande. Om denna lilla tomte läser detta, skulle du vilja vara snäll att göra någon nytta? Betala mina räkningar t.ex (helst med ditt eget konto)? Det känns som att jag har gjort mkt för dig genom åren så lite tacksamhet och lön för mödan skulle inte sitta helt fel. Skämt och sido... det känns i vilket fall väldigt omotiverande att betala räkningar som känns helt onödiga. Har 3 missade tider till dbt:n som kostat mig 300 spänn. Känns inte riktigt värt det nu att inte bara gå dit eller iaf avboka. mutter...:/

Fy i helvete vad jag är trött dessutom! Gick upp vid 15 idag. Känns som jag inte gör annat än att sova numera. Men men ska vila riktigt ordentligt nu ett tag så jag piggnar till. Har för övrigt tagit tag i mitt diskberg idag=) Yeah! Nu ska jag verkligen försöka hålla undan... vi få se hur det ser ut om några dagar;) Borde lägga upp lite bilder på lägenheten förresten. Måste fixa inställningar på min kamera bara. Mamma har lånat den och nu gör den inte alls som jag vill. Vetti katten vad hon har tryckt på!

Dagens låt: Lars Winnerbäck - Aldrigt riktigt slut

Eder T

Sitter denna sommarnatt och funderar. Kan inte sova... måste ha nässpray! Blir knäpp av att bara vila hela dagarna. Känns som jag har massa spring i benen. Har massa konstiga kompensationstankar också som gör att det är lite svårt för mig att inte ge mig ut och motionera (när jag har ätit framför allt). Men försöker tänka att ju mer jag vilar desto snabbare blir jag frisk och kan ut i skogen och röra på mig igen.

Har försökt fokusera på min käre vän TV:n idag. Kan dock inte komma ihåg vad jag sett. Det är så jobbigt att vara helt fokuserad fast samtidigt inte. Hjärnan går på högvarv men minnet snappar inte upp något. Blir sådär knepig i huvudet när jag "irrat" runt en period. Brukar följas av en period då det inte händer nått, bara apati. Så det kanske va tur att jag blev sjuk så jag fick lugna ner mig lite och komma ner med fötterna på jorden igen.

Eder T

Kroppen ville inte hänga med i tempot jag haft den senaste tiden. Slarvat med mat, sömn och överkonsumerat motion så det kom inte som någon jätteöverraskning när jag vaknade på midsommar med feber, värk i leder och halsont. Så mkt för midsommarfirande för mig. Blev en heldag i sängen istället. Ikväll är det inte mkt bättre, men kanske lite mindre feber. Mår dock illa, måste försöka få i mig mat ändå.

Blä

Eder T

Läste en artikel i Aftonbladet här om dagen som roade mig lite. Den handlade om att ge bort hemlagade presenter, bakat bröd & annan mat. Man beskrev fenomenet så här: "En exploderande trend & skrytritual som visar att du har gott om tid & vill dela med dig av ditt äkta jag, din historia & ditt arv oavsett var i världen du kommer ifrån"

Jag började faktiskt asgarva. Jag tror knappast att mitt bidrag skulle anses som en skrytritual och jag tror ärligt talat inte att någon vill se mitt äkta jag, inte när det gäller mat. Vad skulle jag servera som beskriver mitt äkta jag/min historia. En färdigköpt sallad, en Knorr Tomatsoppa i pulverform som spädes i 2dl vatten, en tallrik gröt? Om jag skulle ge mig på att laga något så skulle det möjligtvis vara nån gryta med krossade tomater och konserverade grönsaker indränkta i cayennepeppar fastbränt i botten av en kastrull. Eller kanske jag ska servera en kall matlåda jag fått av pappa som jag inte orkar värma i mikron? Om ni har riktigt otur kanske ni får massa onyttigt skit uppkräkt inlindat i magsyra & galla serverat i en toalett.... Okej, den där sista var inte rolig. Fy Tove, men man måste ju få skämta om skiten ibland. Min poäng är iaf att vem i helvete skulle uppskatta att jag gav bort en hemlagad present?

Eder T

Har inte orkat öppna datorn eller vara social överhuvudtaget den senaste tiden, ursäkta! Livet har varit allmänt skit, men vill verkligen kämpa nu. Måste göra det! Jag vet vad livet har att erbjuda om jag inte gör det, jag vet var det slutar och går jag den vägen så är det enda jag inte vet hur länge jag orkar. Det är inte värt det någonstans. Även en skadad själ som jag har drömmar. Drömmar som aldrig kommer gå i uppfyllelse om jag fortsätter den gamla vanliga vägen. Känner massa frustration, men det måste bara gå! Det ska gå!

Den senaste tiden har jag bara låst in mig. Idag låg jag i sängen till 17 och stirrade i taket. Blev till att äta lite sen och försöka ta hand om mig. Det slutade i en ångestattack som utvecklades till kraftigt illamående och oframkallade kräkningar. Vet inte vad som händer med mig. Ena stunden är jag inte kapabel att känna någonting och i andra stunden är det som att alla känslor jag någonsin tryckt undan bubblar upp till ytan. Pendlar mellan total melankoli och skrikande ångest.

Men har bestämt mig för att ta tag i livet imorgon. Ny dag, ny vecka, nya tag. Det är nog mitt tips till att orka. Att hela tiden börja en ny dag utan att gräva ner sig i det som varit. Börja om helt enkelt, för det som varit kan du ändå aldrig ändra på. En enkel sanning. Ja, jag vet att det är mkt svårare i praktiken. Men jag kan väl få komma med mina hurtiga tips ändå;)

Eder T

Btw, nationaldagen var det jag. Tycker den dagen är patetisk! Som svensk har vi inte direkt någon självständighet eller liknande att fira. Jag förstår varför länder som Frankrike, USA, Norge osv. vill fira sina nationaldagar. Där har det ett positivt datum att gemensamt samlas runt och fira. Det är inte det att jag skäms över mitt land, men det känns lite krystat och patriotiskt. Det är ett påfund att ha en nationaldag som kommit på senare år. Enligt mig blir det snarare så att det utvecklas till en dag då det är okej att vara patriotisk och lite framlingsfientlig. När det som i vissa länder firas av en bra anledning som hela befolkningen delar, T.ex Frankrikes uppbrott från tyranniet.

Det finns många saker jag tycker är viktigare att fira. Varför inte göra den internationella kvinnodagen till en röd dag eller FN-dagen? Det är inte bara nationaldagen som bör skrotas. Även religösa dagar borde inte vara röda. Om vi nu talar om religionsfrihet borde kristna högtider bli mer valfria om vi ska fira eller inte kanske?

Eder T

Idag har jag försökt ta hand om min kropp lite. Den behöver återhämtning känner jag. Så det blev till att åka ut till päronen i Åby. Bli serverad mat och umgås lite. Jag och syrran gick en lugn promenad i solen också. Jag får alltid en utskällning av henne för att jag går i rusande takt, men är det inte det värsta som finns när folk går för sakta? Eller är det bara jag som tycker det är fullt logiskt att man vill ta sig snabbast möjligt från punkt A till punkt B? Det är kanske ligger lite i min rastlösa själ;)

Nu på kvällskvisten blev det ett litet dopp i Ensjön. Skönt! Jag badar av många anledningar inte mitt på dagen i värmen bland massa folk. Ett kvällsdopp i all stillsamhet är däremot rätt trevligt. Älskar egentligen att bada! Måste börja göra det igen. När jag var yngre sprang man till sjön så fort isen smälte;) Naevars men prämiärdoppet brukade ligga i april iaf. Nu blev det 6 juni... nästa så illa att jag skäms;) 

Eder T

Tiderna har varit bättre, men jag har överlevt värre. Kroppen säger nej till väldigt mycket just nu och jag vill inte ge efter. Detta leder till mkt sängliggande och tid för dumma tankar. Sitter och tittar på en fin liten figur jag fått av någon som alltid kommer ha en väldigt fin och speciell plats i mitt hjärta.

Eder T

Idag åt jag en kaka. Utan att vilja spy eller hetsäta. Bara en helt vanlig kaka. Visst fick jag lite ångest, men inget som jag inte hantera. Det kanske låter jättetöntigt, men för mig är det stort. Det blev en lugn och trevlig födelsedag. Fick lite saker till lägenheten och blommor, kryddor och grönsaker att odla till balkongen. Nu börjar det bli lite mysstämning i lyan! Härligt värre!

Imorn blir det tuffa tag, men det ska nog gå det med. En kopp kaffe med irish cream-smak, en cigg och en fullt fungerande balkong lockar!

Eder T

Då var man 22 år... suck. Åren bara går och fortfarande har jag inte lyckats åstadkomma något vettigt med mitt liv:/ Positivt med dagen är ju iaf att man får presenter;) Plus att mina katter kommer hem ikväll=) De små liven har varit hos mina morföräldrar under flytten. Så nu måste jag verkligen börja bli klar med lägenheten och alla kartonger! Vill inte ha mina vilddjur rivandes i kartongerna.

Dagen blir i övrigt lite firande med släkten ikväll och så kommer Sally hit idag också. Blir nog trevligt mina vänner.

Gårdagens insikt; Tove litar inte på människor. Nehe, hade jag behövt gå terapi för att få det bekräftat?:P

Eder T