Tove Selberg - Kampen för livet

Jag måste bara få skriva av mig lite. Allt känns så jävla jobbigt nu rent ut sagt. Det känns som jag kommer längre och längre bort från den friska verklighet jag borde leva i. Varit borta från den sen gymnasietiden. Klarade av att 2 år på gymnasiet sen dess har det bara gått utför. Förr klarade jag iaf av att göra lite nytta om dagarna. Visst har haft ätstöningar/självskadebeteende/manier/suicidtankar längre än så, men då hade jag en dålig dag och fler bra dagar som gjorde att jag ändå klarade av vardagen något sånär. Sen jag fyllde 18 har det bara varit in och ut från psyk. Nu vet jag inte längre, börjar ge upp tanken om att jag någonsin kommer kunna leva fullt ut. Kommer förmodligen få äta psykofarmaka resten av mitt liv. Det gör mig ingenting så länge jag får må bra. Men jag har tappat tron på mig själv och det skrämmer mig. Jag har också tappat tron på andra människor. Människor som jag kunnat prata med om allt har bara försvunnit ur mitt liv. Visst, jag har jättemånga bra vänner. Men vissa saker vill man inte tynga sina vänner med. Vissa saker måste jag prata med någon proffessionell med. Så är det bara. Men jag kan inte öppna mig mer. Jag har öppnat mig för fåtalet vårdare osv. men de försvinner ur livet av naturliga skäl. Nu har jag intagit en roll där jag bygger mer och mer upp den fasad som dessa människor lyckats ta sig igenom. Jag orkar inte öppna mig mer. Det gör för ont. Fick en kommentar här om dagen. Att jag såg glad ut, personen i fråga känner mig väl så hon frågade hur det egentligen var. Ville bara skrika rakt ut att det är åt helvete med allt. Att jag känner mig så jävla ensam med mina tankar, att jag bara vill gråta i någons famn. Men jag kan inte. Det tar stopp. Svarade istället att det inte är så bra men att jag håller modet uppe. Visst det gör jag väl på något vis. För jag vill inte hamna på psyk igen för då blir jag avslöjad hur jag egentligen mår. Istället gråter jag mig till sömns varje natt, vandrar omkring i skakande ångest eller isolerar mig från verkligheten. Men ibland kan jag bli så jävla trött på att folk drar slutsatser efter hur jag ser ut och tror att jag mår bra. Jag hatar att få sånna kommentarer. Det känns ibland som ett hån. Bara för att man inte ser ut som skit betyder det inte att allt är skit. Det är bättre att folk inte påpekar hur det ser ut som jag mår och frågar istället. Jag kommer förmodligen inte svara ärligt, men chansen att jag gör det är betydligt mkt större.

Det här blev ett dystert inlägg, men jag är så jävla trött på att hålla fasaden uppe. Det är lättare för mig att skriva om skiten än att visa den utåt trots att det här är en offentlig blogg.

Tro inte nu att jag tänker försöka ta livet av mig. Då skulle jag aldrig skriva om det, ingen ska någonsin behöva bli utsatt för vetskapen dessutom om jag skulle vilja ta livet av mig så vill man ju inte riskera att bli stoppad. Det här är mitt sätt att få utlopp för mitt inre kaos.

Eder T