Tove Selberg - Kampen för livet

Mitt mående har ärligt talat inte varit på topp den senaste tiden. Ska inte tjata så mkt om det, men idag har jag försökt vända en negativtrend. Dels har jag träffat en härlig tjeja, fikat och pratat om allt & inget. Men sen har jag verkligen försökt att gå emot mina känslor.

Började med att släppa in mitt boendestöd - stort framsteg. Vi åt frukost - stort framsteg. Sen gick jag en sväng till Myrorna och inhandlade lite böcker. Efter det blev det till att köpa lunch och faktiskt äta den, vilket jag inte var så säker på om jag skulle palla med. Men bestämde mig för att ätstörningen banne mig inte ska få styra mitt liv. Har gett efter på den lite den senaste tiden. Eftersom jag inte känner hunger/mättnad så är det bara att försöka hålla de tider det är bestämt att jag ska äta och sen lägga upp en normalportion enligt tallriksmodellen. Tugga och svälja, hur svårt kan det vara? Idag har det inte heller blivit något kompenserande i form av varken kräkning eller överdriven motion. Jag borde vara stolt över mig själv, men det känns så töntigt att vara stolt över något som "normala" människor gör utan att tänka. Dessutom är det svårt att vara stolt när jag känner mig så splittrad, vill jag eller vill jag inte äta? Nu blir det till att planera min middag. Den ska banne mig ner också! Frukost och 2 lagade mål/dagen är minimum kravet jag satt upp. Allt annat är en bonus.

Eder T