Tove Selberg - Kampen för livet

Dagen smyger sig på med allt vad det innebär. Jag har redan hunnit med att uppleva allt jag orkar med idag. Kan bero på ytterligare en natt utan sömn... the story of my life. Men till skillnad från de senaste månaderna gick jag emot alla jobbiga känslor och öppnade min dörr för Boendestöd. Känns väldigt bra nu. Jag tror att det är svårt att beskriva för en person vilket motstånd jag har mot kontakt med yttre världen när jag går under isen. Jag tycker inte att själva uppgiften i sig är svår. Boendestöd för min del är extremt kravlöst av den anledningen att jag ska kunna klara av det. Jag behöver bara öppna dörren när det ringer på. Simpelt kan tyckas, men icke i min värld. Under perioder tycker jag att det känns omöjligt att svara på sms, mail, svara i telefon, ringa, gå på behandling, träffa människor i de mest kravlösa förhållanden, ta mig utanför dörren, betala räkningar, sköta vardagssysslor eller överhuvudtaget stiga upp. Allt känns som alldeles för stora krav som bara samlas på hög tills allt känns så övermäktigt att jag brister. Tycker att det är ett fruktansvärt beteende som jag abslolut inte vill ha. Hatar mig själv för att det slutar så gång på gång. Måste vara fruktansvärt krävande för min omgivning, vilket jag aldrig kan förlåta mig själv för. Känns som att jag alltid står i oerhörd tacksamhetsskuld till min omgivning för att de står kvar vid min sida. Så blir allt mitt beteende skam, både befogad och en extra hacka obefogad. Skam som hämmar mig ännu mer. Så är det den onda cirkeln i rullning. Pendlande från enorma krav till skam, allt grundat i djup sorg.

Nog om bitterhet och frustration, för nu har jag ytterligare för milljonte gången börjat reparera skadan. Den här veckan börjar arta sig och jag hoppas på att uppåt kurvan fortsätter.

Eder T