Tove Selberg - Kampen för livet

Lite lätt ångest, rastlöshet, trisstess, förkylning... hum:/ MÅLA! Måla köket blodrött med en kursiv textrad i silver ur Marilyn Mansons underbara låt The fight song; "I'm not a slave to a god that doesn't exist". En liten textrad som beskriver mig väldigt bra. Har velat fram och tillbaka om hur jag vill ha mitt kök. Färg fick jag för mig iaf då mitt övriga hem är relativt stilrent.  

Måla tills orken tryter. Suget efter annat försvinner. För idag har jag sug, inte för att jag mår sämre en vanligt. Bara ett förbannat jävla destruktivt sug. Ett straffande beroende är vad det är.

Kom att reflektera över hur länge sen det var jag hetsåt eller kräktes för den delen. Det var ett tag sen nu. Det finns liksom inte utrymme i min vardag när jag har någon runt mig nästan hela tiden. När jag har någon som visserligen förstår, men som litar på mig. Jag skulle aldrig kunna hetsäta, kräkas utan att det märks. Jag skulle heller aldrig vilja prata om det. Men vill inte blåneka, ljuga, bryta ett förtroende så därför är det lättast att låta bli att hetsäta. Inte för att det är så enkelt. Suget finns där. Suget efter kompensation. Tömma kroppen på allt gott, allt ont, all smärta och sorg är lockande. Men är det värt det? Svar; NEJ

Eder T