Tove Selberg - Kampen för livet

Den här hösten har jag varit en vandrande smitthärd. Tro det eller ej men jag har lyckats dra till mig ytterligare ett virus. Mitt immunförsvar sätts verkligen på prov och efter detta borde det vara rejält härdat. Men som en stark viking vägrar jag vika ner mig. Tänker inte låta min fysiska otillräcklighet dra ner mig psykiskt. Det är lätt för mig att deppa ner mig när allt inte är på topp. Minsta lilla så faller jag lätt ner i en depressivperiod. Vi har diskutterat om det inte är så att jag lider av dystymi (kronisk depression)med tanke på min ständiga grad av nedstämdhet. Det gör att minsta lilla så faller jag in i en djupare depressivitet då blir det inte så roligt eller det blir en så kallad dubbel depression. Skulle förklara en del av mitt mående. Men samtidigt gör det mig ännu mer omotiverad och fylld av hopplöshet.

Det som brukar vara den bästa tiden på året, hösten, har mest tillbringats inne under täcket. Mkt sker runt omkring mig, men inte allt negativt. Det som håller mig uppe och det som jag aldrig trodde skulle ske stavas KÄRLEK. Att träffa sin själsfrände är värt allt just nu. Det gör livet till värdigt. Ikväll är jag själv för första gången på länge då vi numer bor mer eller mindre tillsammans. Ensamhet har alltid varit förlösande och underbart. Nu känns det bara just precis vad det är... ensamt. Men som man brukar säga det blir ju roligare att ses när man får sakna varandra lite. Vilken blådåre kom på det? Klart det blir, men känns lite klyschigt som bara vi människor kan låta formulera.

Eder T