Tove Selberg - Kampen för livet

Jag blir arg på mig själv, på min behandling, på allting. Vad har jag gjort för att förtjäna att må så jävla risigt? Jag vet att jag inte alla gånger kämpar. Kämpar så mycket som jag borde. Borde varit på dbt 3 gånger denna vecka, borde hämtat medicin, borde släppt in boendestöd, borde betalt räkningarna. Men jag klarar det inte! Jag känner mig som ett litet barn i en vuxen kvinnas kropp just nu. Det känns som jag borde vara tacksam för den hjälp jag får. Tacksam i förhållande till andra kanske. Men jag tänker inte vara ett dugg jävla tacksam. Jag mår dåligt och uppenbarligen fungerar inte den hjälp jag får. Det är inget fel på mina behandlare. De gör verkligen sitt bästa. Det är fel på hela systemet och det ligger på statlig nivå. Jag känner inte längre att jag har något att falla tillbaka på. Faller jag så är det slutenvård igen. Faller jag så är det slussandes fram och tillbaka. Faller jag numera så håller jag käften för jag orkar inte ta emot samma "hjälp" jag fått tusen gånger. Jag vill bli frisk, men vet inte hur. Eder T