Tove Selberg - Kampen för livet

Ibland kan jag tappa uppfattningen om verklighetens form. Vem jag är, vad som varit, vad som ska vara, vem jag varit, vem jag vill vara, vad jag känner... om jag känner. Jag faller brutalt och helt skoningslöst in i en annan värld, utan att för den delen bokstavligen göra några öppenbara destruktiva felsteg. När jag bara blir introvert och handlingslöst tafatt. Det tar ett tag innan jag upptäcker var jag är på väg att vandra. Det är skrämmande när dimman mot verkligheten blir så tjock att ingenting känns eller är. Det är ännu mer skrämmande när jag upptäcker alltihop utan att för den delen veta svaret på gåtan. Då blir allt så sorgligt.

Det börjar märkas hos omvärlden när jag som uppslukat av ett askmoln helt plötsligt "försvinner" ur allt som kallas mänsklig kontakt. Det märks kanske först då hos de flesta, men då är det redan långt gånget. Då är jag redan bortom dimman i orkeslöshet. Förstadiet är en hårt utarbetad pjäs av olika roller och förklädnader. Något som jag gör utan att för den delen lägga märke till det själv förrän när det är dags för att läsa pjäsens recensioner. Min flickvän är en av de första som lyckats så tidigt se sprickorna i rolluppsättningen. Hon sa att det syndes på mina ögon. Hur jag uttryckte saker och hur jag ibland verkade frånvarande. Som att det inte fanns någon känsla trots att orden flödade. En duktig aktris låter aldrig sådant märkas. Men denna gång är jag glad att jag brast i mitt agerande på scenen. Men frågan är fortfarande obesvarad. Varför händer det? Hur gör jag för att inte låta det påverka mitt liv?

Eder T