Tove Selberg - Kampen för livet

Just nu prata min ätstörningshjärna alldels för mkt med mig. Både den bulimiska och den anorektiska sidan. Det gör att det är rätt så kaos i mitt huvud, mina rutiner och mitt känsloliv just nu. Blir så trött på mig själv. Tankarna lever sitt eget liv. De viskar till mig. De skriker på mig. De får mig att underkasta mig när jag inte längre orkar kämpa emot.

Nätter av kräkningar tills det bara kommer blod. Timmar i sängen för att allt känns så jävla meningslöst. Hetsätningarna får mig att ge upp. De får mig att bara strunta i allt. Ligga i sängen. Skita i att det ser ut som en knarkarkvart hemma. Skita i att ens försöka bränna kalorier när allt redan är förstört av dessa förbannade hetsätningar. Äckelkänslor. Den förbannade svullnad i ansiktet som gör att jag ser ut att väga 10kg mer än jag gör.

För att sedan växlas om till att den anorketiska rösten i huvudet fångar min uppmärksamhet. Dagar som bara handlar om förbränning, litet matintag, rastlöshet. Den där rösten som får mig att bara pressa mig mer. Pressa mig tills det värker i bröstkorgen, tills lederna värker av smärta. Den rösten som inte tillåter mig näring. Den rösten som vill skada min kropp till det yttersta. Den där förbannade rösten som inte vill bli frisk, inte tror på att jag någonsin kommer bli det. Den rösten som jag låter mig underkastas och får mig att känna sån förbannad rädsla för att börja ta hand om mig själv. Rädsla för hur livet kommer se ut om jag struntar i att lyssna. Rädslan för att blir frisk och allt vad det innebär.

Hur i helvete kan man vara rädd för att bli frisk? Jag vill ju det innerst inne, men tron på min förmåga att nå dit är väldigt liten. Ångesten för att sluta skada min kropp är så förbannat stark.

Eder T